en inblick i vardagen

Jag kan ju vara en av världshistoriens sämsta bloggare. Men jag har faktiskt inte så mycket att berätta om, jag gör inte så mycket om dagarna.

För en vecka sedan kom jag hem från en två veckor lång militärutbildning på Fårö. Istället för GMU har jag nu valt att gå den frivilliga vägen och har därför genomfört GU-F, grundläggande utbildning för frivilliga, som är början på en väg till hemvärnet. Det är väl det mest spännande som hänt den senaste tiden egentligen, annars har jag mest varit hemma. Det var hur roligt som helst, och jag insåg hur mycket jag ändå saknat grönkläderna. Gemenskapen, skyttet och den speciella stämningen. Glad to be back, så att säga!

När jag kom hem därifrån hade jag tre arbetsintervjuer som väntade, varav den ena gav resultat direkt. Så den här lyckliga tjejen jobbar numera som timvikarie på Servicegruppen, som vårdbiträde. Handla, städa, tvätta och hjälpa till – hur kul som helst! Jag började jobba igår och har gått bredvid för att lära mig, och nu hoppas jag på att bli inringd och få jobba lite i framtiden också. Vi får hålla tummarna!

Det var allt jag hade att komma med i mitt annars så vardagliga liv. Peace out!

 

Relapse

Handgranat färdig.
Handgranat klar.
Handgranat eld.
Jag kastar spräng. Spräng kommer.


Vissa dagar saknar jag Boden och gröntjänsten mer än andra. Men det är bara att se Full metal jacket, Band of brothers etc, hålla tummarna för att de framtida planerna går i lås, och tänka tillbaka på de fina minnen jag ändå fick.

Jag bjuder på en otroligt vacker bild på mig i grönkläder också. Jag vet att ni har längtat..

samma vånda om igen

Senaste nytt är att jag valt att avbryta GMU och är därför hemma i Örebro igen nu. Jag hade det kämpigt redan från början, och var förmodligen den med sämst fysik vid inryck. Det gjorde att allting blev mycket jobbigare, och att pulsa omkring i snö fort som bara den är inte så kul när man sjunker ned ända till midjan för varje steg. Jag slet dessutom med en rygg som till och från kände för att smärta till ordentligt och ge värk utav bara fan, om ni ursäkter språket. Utöver det gav de vackra kängorna upphov till fotproblem i form av en tilltagande smärta i både fotleder och hälar.

Nu låter jag som världens lipsill, men det var ändå inte de fysiska problemen som gjorde att jag avbröt. Jag hade kunnat kämpa på länge till om jag bara haft motivationen. Men jag vaknade varje morgon med tanken ”jag har ingen lust att gå upp idag, men jag måste”. Jag trivdes jättebra i gruppen (2. Airborne är och förblir den bästa gruppen, med eller utan mig) och i plutonen, men jag hade inte motivation att fortsätta. Tolkskolan låg för långt bort i horisonten och det var ett alldeles för stort hav med gröntjänst i vägen. Det var helt enkelt inte min grej, i alla fall inte just nu. Men den här tiden har gett mig mycket – nya vänner, nya erfarenheter och kunskaper. Jag har växt som människa och upptäckt var mina gränser går. Så även om jag nu än en gång våndas över vad jag ska göra med mitt liv (några tips?) så ångrar jag inte att jag vågade ta chansen.

”Boden, Boden, helvetet på jorden”

Jag ska skriva ett längre inlägg snart och uppdatera er om livet i grönkläder, men det får nog bli innan jag flyger tillbaka till Boden imorgon. Tills dess kan jag glädja er med denna fina ramsa, och en bild jag brutalt stulit från Iverlöv, en i 20. Pluton, vet dock inte om det är hans från början. Men håll till godo!

”Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer!”

 

we’re in the army now

Jaha, var ska man börja? Livet i grönkläder har börjat, och det är en enorm omställning. Man är aldrig ensam, man har väldigt lite fritid, allting ska gå på rutin och allt ska gå jättefort. Det är stundom kul, men ibland är det bara sjukt jobbigt och man vill åka hem. Men, som befälen säger, man har två käkar för att bita ihop.

Det är jäkligt hårt och disciplinerat och vi blir utskällda varje dag oavsett vad vi gör. Yay! Men det är rätt kul ibland också, och bortsett från några få som man kan störa sig lite på (som det ska vara på en arbetsplats) så är alla riktigt trevliga..

Dagarna börjar tidigt med städning i kombination med en snabb frukost för att hinna klart med allt (att bädda sängen tar typ en kvart eftersom det ska vara helt utan veck och vikt som ett litet paket (svårt att förklara), men man börjar få in snitsen nu). Därefter är det uppställning och visitation, där de kollar att vi ser ut som vi ska (att killarna har rakat sig ordentligt) och att städområdena är godkända. Sedan börjar dagens aktiviteter, ofta efter någon form av morgon-BRAK (microfys). Det kan vara allt från fys till lektioner till vapentjänst, det är lite olika. Det håller på fram till lunch, och sedan fortsätter vi med samma eller en annan aktivitet fram till middagen. Därefter är det ytterligare en aktivitet (eller samma igen) fram till kvällsmaten. Har vi tur får vi sluta efter det, men ibland blir det tidspassningsövningar (typ ”in och ta på idrottskläder, ni får 4 minuter!” ”in och ta på uniform igen, 4 minuter!” Och så håller det på så tills befälen börjar bli nöjda och kan sluta skälla ut oss för dagen). Sedan är det i säng rätt tidigt som gäller, för man är helt slut.

Och så börjar det om igen dagen efter, som en enda stor ond cirkel.. Jag jobbar 16 timmar om dygnet och har konstant träningsvärk, får oftast slänga i mig maten, blir utskälld och får aldrig riktigt vila ut. Men hey, jag ser ju rätt cool ut i grönkläder!

ett halvår

Nu har jag bara ett hem. Sista flyttlasset från Norrköping gick idag, och jag har lämnat staden för den här gången. Jag vet dock att jag kommer att komma tillbaka, om inte till LiU så i alla fall för att hälsa på alla fantastiska vänner jag fått under den här tiden.

Det blev ett halvår i Norrköping. Ett halvår som varit utmanande och jobbigt på många sätt, men också otroligt roligt och utvecklande. Jag har lärt mig än mer att stå på mina egna ben och ta hand om mig själv. Jag har lärt mig att jag klarar så mycket mer än jag tror, om jag bara har viljan. Jag har träffat underbara människor som jag vet kommer att finnas med mig länge. Jag har lärt känna en helt ny stad, en ny skola och ett nytt sätt att studera. Jag har utvecklats, helt enkelt.

Men allt har inte varit enkelt. Jag har mött flera motgångar, vilket ni säkert också har märkt. Det har varit ensamt, stressigt och tråkigt. Stunder av panik och förvirring, hjälplöshet och kaos. Dagar då all motivation och ork varit som bortblåst, och man bara vill försvinna. Jag har gjort saker jag ångrat, jag har fått nya erfarenheter och jag har lärt mig mina läxor. Men inget ont som inte för något gott med sig – allt har varit utvecklande på sitt sätt.

Nu lägger jag de sämre minnena med mig och tar de fina stunderna med mig i hjärtat till Boden. Fem dagar och sexton timmar kvar.. Farväl Norrköping, och tack för allt!

this is the first day of my life

Inte för att jag tror att någon gråter över att jag inte bloggar, men jag kan ju ändå förklara varför jag inte skriver nåt. Det är ganska enkelt igen; jag har absolut inget intressant att säga. Det enda jag gör om dagarna är att gå omkring hemma (i Örebro alltså), se på film, träna och sova. I princip. Det är mindre än tre veckor kvar till GMU:n nu, så det gäller att ligga i hårdträning, men jag är sjukt taggad!

Nästa vecka åker jag tillbaka till Norrköping igen för att träffa alla fina vänner en (inte alls) sista gång och börja packa ihop lägenheten inför flytten. När jag började lägga upp bilder på facebook från Norrköpingstiden döpte jag albumet till ”en höst i Norrköping”. Namnet är mer talande nu än någonsin, eftersom det faktiskt bara blev en höst. Men staden har inte blivit av med mig helt, jag kommer tillbaka någon gång – sanna mina ord!

Nu ska jag alldeles strax lägga mig och läsa lite i min bok innan jag somnar. Eller rättare sagt, försöker somna, eftersom jag har vänt på dygnet totalt (hur fan ska jag klara uppställning tidigt på morgonen!?). Well, skam den som ger sig, nu kör vi. Toodles!

En månad kvar..

Jag har tackat ja.

Jag har sagt upp min lägenhet, tagit studieuppehåll, avsagt mig CSN, gjort en flyttanmälan och bokat tågbiljett till Boden. Den 29 januari bär det av, en resa på femton timmar. Men jag är taggad faktiskt! Vi verkar bli ett härligt gäng, och det ska bli kul att testa på något nytt. Sen får vi se om det är min grej. En sak är säker, det kommer att vara påfrestande både fysiskt och psykiskt. Nya människor, miljöer och utmaningar. Shit, vad spännande!

Men det ska bli tråkigt att lämna mitt liv i Norrköping och alla fina vänner jag fått. Alla andra vänner också såklart. Och familjen och allt sånt! Jag får försöka passa på att träffa alla i januari innan jag åker. Så om ni vill träffa mig, hojta till så försöker vi lösa det!

Nu är det dags att sova, imorgon (idag) väntar nyårsafton, och därefter ett helt nytt år med nya möjligheter!

Antagen

Jag har blivit antagen till GMU! Jag kan knappt fatta det..

Jag måste nog fundera lite innan jag tackar ja (om det är vad jag vill). Självklart är jag glad för att jag kom in, det är en möjlighet större än många andra, men det är också ett väldigt stort steg att ta. Jag har precis vant mig vid mitt liv i Norrköping, fått en himla massa nya, fina vänner, och studierna går bra. Jag är på väg någonstans, och det känns tryggt. Att tacka ja till det här vore att börja om från början igen. I Boden. Med extremt påfrestande situationer både fysiskt och psykiskt, långt bort från familj och vänner och utan de fria tyglar jag är van vid.

Det är ett stort beslut som med all sannolikhet kommer att påverka min framtid i flera år framåt, hur det än blir. Så, vad tycker ni?

Väntan

Ibland är väntan på besked rätt så jobbiga. Nästan outhärdliga faktiskt. Och man börjar planera för ett positivt besked, samtidigt som man kanske inte riktigt vet vad man vill. Det vore rätt skönt om det kom snart, så jag kan planera mitt liv.

Men nu ska jag ägna tankarna åt mys med vänner istället. Och kanske lite, lite träning. Mycket träning. Utifall att..